Eric Lennarth
Miljöaktiverare, 1987/2017

Jacob Dahlgren 
Primary Structure
2011
Kari Cavén 
Cow Chapel, 1993

Wanås

Anne Thulin 
Double Dribble, 2010

Robert Wilson
A House for Edwin Denby, 2000

Jene Highstein

Jene Highstein
(1942-2013, Baltimore. Var verksam i/Worked in New York)
Grå mussla/Grey Clam, 1990/2001
Armerad betong/reinforced concrete
2000 x 1800 x 200 cm

Horisontal/Horizontal, 1990
Gjutjärn/Cast iron
100 x 300 x 60 cm

For English please scroll down

Jene Highstein startade flera projekt samtidigt. Han gjöt skulpturen Horisontal i järn och gjorde två skulpturer i ek. Det var emellertid först med verket Grå mussla som han gick upp i skala och därmed utmanade publikens åsikter om vad som är tillåtet i en naturskön park.

Projektet började med att Highstein valde en plats mitt i bokskogen. Han angav grundens former och sedan byggdes stommen som kläddes i plast och armeringsjärn. Därefter ställdes den svåra frågan om 60 ton betong skulle sprutas snabbt över strukturen eller köras dit för hand. Den mer kontrollerade men också mer arbetskrävande metoden valdes. Skottkärra efter skottkärra med betong kördes fram. Under flera veckor dominerades platsen av högljudda maskiner, blöt betong, vattenkar, slangar och uppkörda stigar.

Ett överraskande konstverk stod slutligen färdigt och vernissagepubliken blev både häpen och skrämd av den råa betongen och verkets storlek. Än idag känner sig vissa hotade, andra attraherade av denna amorfa skapelse. Barnen älskar att springa på verket och ta det i besittning.

Grå mussla är monumental utan att ha arkitektoniska referenser. Tankarna går snarare till något levande, ett oformligt urdjur som vilar på mattan av löv. Verket ligger där grått och slutet när det regnar. I solen breder det generöst ut sig med ett spetsmönster från skuggan av lövträden. År 2000 rämnade verkets ursprungliga stomme och renoverades året efter.

Jene Highstein started several projects simultaneously. He had the sculpture Horizontal cast in iron and made two oak sculptures. Grey Clam was his first large-scale work, however, challenging the audience’s idea of what was permissible in a beautiful park setting.

The project began when Highstein chose a site in the middle of the beech wood. He marked the shape of the foundation, and a framework was built, covered with plastic and reinforced. Then came the difficult question of whether 60 metric tons of concrete should be sprayed rapidly straight on the structure or transported there by hand. The more controlled but labour-intensive method was chosen. Endless wheelbarrows of concrete were rolled. For weeks, the site was dominated by noisy machinery, wet concrete, water cisterns, hoses and muddy paths.

Eventually, an astonishing work of art was completed, and the audience at the opening was awed by both the raw concrete and the sheer size of the work. Even to- day, some visitors feel intimidated, others attracted, by this amorphous creation. Children love running around on it and thus appropriating it.

Grey Clam is monumental without having any architectural references. Instead, it refers to something living, a shapeless, primordial organism resting on a blanket of leaves. The work lies there, grey and closed when it rains. In the sun it generously spreads itself out, decorated with a lace pattern from the shadows of the overhanging trees.