Eric Lennarth
Miljöaktiverare, 1987/2017

Jacob Dahlgren 
Primary Structure
2011
Kari Cavén 
Cow Chapel, 1993

Wanås

Anne Thulin 
Double Dribble, 2010

Robert Wilson
A House for Edwin Denby, 2000

Tystnad full av berättelser

Ett samtal mellan Marilá Dardot och Elisabeth Millqvist

ELISABETH MILLQVIST I ditt konstnärskap förhåller du dig ständigt till språk, du strimlar böcker och fyller ett helt rum med det som är kvar av sidorna, du filmar städer på natten och söker efter dolda ord i belysningen, du skapar böcker utan ord och ersätter förbud på trädgårdsskyltar med citat från berömda författare. Jag skulle säga att språk är det material du ständigt använder – det är oskiljaktigt från ditt arbete. Hur skulle du beskriva ditt intresse för språk?

MARILÁ DARDOT ”Världen är summan av de saker som man säger” är ett citat av den brasilianske författaren Bartolomeu Campos de Queirós. Jag håller med honom, jag tror att vi behöver sätta namn på saker för att veta, och att vi bara kan förstå och förändra världen genom språket. Ordet är det som ordnar i kaos, som när det finns mellan mig och dig låter oss tänka tillsammans, diskutera, komma överens och vara oense, förvandla. Någon har sagt att det öppnar alla fiktionens och poesins möjligheter, feberdrömmarna, berättelserna och utopierna. Det är en skapande maskin, och det är denna dess kraft som intresserar och fascinerar mig mycket.

Efter att ha läst vad jag just har sagt skulle du kunna fråga mig: “Men för tusan, varför är du inte författare då?”. En fråga som jag inte skulle kunna besvara med säkerhet. Kanske det var en serie händelser, tillfälligheter och val i mitt liv som förde mig hit. Eller kanske för att jag tror att det också finns något bortom och under språket, och det utmanar mig.

Marilá Dardot, No silêncio nunca há silêncio [I tystnad finns aldrig tystnad], 2013
Marilá Dardot, No silêncio nunca há silêncio [I tystnad finns aldrig tystnad], 2013
Marilá Dardot at Wanås, No silêncio nunca há silêncio [I tystnad finns aldrig tystnad], 2013
Marilá Dardot, No silêncio nunca há silêncio [I tystnad finns aldrig tystnad], 2013
Marilá Dardot, No silêncio nunca há silêncio [I tystnad finns aldrig tystnad], 2013
EM Hur förhåller du dig till de brasilianska konstnärerna före dig? Jag uppehåller mig fortfarande vid kopplingen till litteratur. Till exempel neokonkretisterna drog till sig poeter under sent 1950-tal, konstnären Lygia Pape (1927–2004) gjorde flera konstverk som faktiskt hade titeln ”böcker”, och så vidare.

MD Jag föddes 1973, så jag växte upp lyssnande och dans-ande till tropikalismen, [Tropikalismen var en konströrelse som uppstod i 1960-talets Brasilien, idag främst känd för dess sammansmältning av brasilianska och afrikanska rytmer med rockmusik. övers. anm.] deltog i cinema novo-vågen, experimenterade med neokonkretismen. Från detta lärde jag mig att se och befinna mig i världen. Kanske hade detta ännu större inflytande över mitt liv än över mitt arbete.

Lygia Pape, i synnerhet, hade ett mer direkt inflytande över min utveckling som konstnär. Jag var hennes elev i en workshop på Museu de Pampulha, precis vid slutet av 1990-talet. Det var tre intensiva dagar, där vi gjorde och diskuterade de övningar som hon föreslog utifrån haiku-dikter, vi talade också om våra verk och lyssnade till hennes berättelser. Hon är en briljant person, känslig och på samma gång mycket vass, och idag tänker jag att det var en viktig erfarenhet i början av mitt sökande.

Tystnaden har alltid fascinerat mig, kanske för att jag själv är en tystlåten person. Här i Brasilien verkar det konstigt att vara tyst, obekvämt. Jag tror att vi lever i en tid av mycket ängslan, alla vill tala på samma gång, allt måste berättas, mejlas, delas, twittras, ingen står ut längre än en sekund med att inte kunna kommunicera. Även konstutställningar är alltmer förmedlade, det finns alltid en bildskärm, ett tilltal, en text, en audio-guide mellan oss. Jag saknar tystnaden, tiden för eftertanke, för kontemplation.

När jag besökte Wanås kände jag en tystnad i luften, en tystnad full av berättelser. Det var som om verken som var utspridda i skogen kunde tala till mig, och den platsen lät mig höra dem, och prata med dem. Jag tyckte mycket om detta, det var en varm och intensiv upplevelse. Då fann jag att mitt arbete måste tala om denna tystnad, som långt ifrån att vara ett tomrum, ett intet, snarare var motsatsen, en polyfoni. Vi måste vara öppna och uppmärksamma för att höra allt vad den här tystnaden viskar.

EM I ditt verk på Wanås citerar du den brasilianske för-fattaren João Guimarães Rosa (1908–1967): ”I tystnaden finns aldrig tystnad”. Kan du beskriva varför du valde det citatet?

MD När jag kom hem gick jag igenom mitt arkiv om tystnaden och fann den formuleringen, som jag tyckte var perfekt för det jag ville säga. Även om jag nämnde för dig under den pågående processen med verket att formuleringen kommer från en bok av Guimarães Rosa, så är det viktigt för mig att hans författarskap inte blir för uttalat i verket, för om vi nämner honom övertar vi författarens hela universum, och verkets allmängiltighet går förlorat.

EM I ett tidigare verk från 2008, Med ord av ord för ord, palabras ställde du ut ett arkiv med meningar som innehöll ordet ”ord”. Du har också berättat för mig att du har ett arkiv av tystnad. Berätta mer om hur du arbetar med arkiv?

MD År 2004 påbörjade jag ett arkiv med meningar in-nehållande ordet ”tystnad”, i ett försök att förstå ordets många betydelser. Jag markerar de här meningarna i böcker som jag läser, och sedan ordnar jag dem i mappar med titlar som ”tystnad och död”, ”tystnad och hemlighetsfullhet”, ”tystnad och nöje”, ”tystnad och landskap” etc. Jag har också mappar med orden ”bok”, ”glädje” och ”ord”.

Arkiven omfattar några av de områden som intresserar mig, jag vänder mig till dem ibland i min kreativa process. Det är inte alltid som författarskapen framkommer i mina arbeten, tagna ur sitt sammanhang kan dessa citat komma från vem som helst. Jag tror att dessa meningar tillhör världen sedan de väl har yttrats, och jag använder dem som en målare skildrar ett landskap.
EM Till det nya verket har du tillverkat keramikbokstäver som formar orden och sedan placerat meningen på marken på tre språk, portugisiska, engelska och svenska, som Alfapet. Bokstäverna blir skulpturala och bjuder samtidigt in betraktarna att göra nya ord med just dessa bokstäver. Det finns en stark koppling till performance och deltagande. Publiken och delad kreativitet är viktigt för dig. Kan du ge mer bakgrund till den aspekten av ditt arbete?

MD Jag har aldrig skapat någonting ensam. Mitt arbete tenderar att förhålla sig ibland till en författare, en bok, ett verk, och nu till utställningens besökare: Det finns alltid en annan i något skede av ens process. Att interagera, dela, jämföra erfarenheter och inte ha fullständig kontroll över resultatet är förfaranden som intresserar mig. När det gäller verket som jag skapade för Wanås var det först mitt samtal med den platsen som ledde mig till att söka i mitt arkiv om tystnaden. När det väl har placerats där blir det valda citatet öppet. Som bokstäver i ett pågående spel, i vilket den första ordkonstruktionen kommer att lämna avtryck med spår i gräset, som sedan gradvis suddas ut, och kan omvandlas av andra besökare och även av naturen.

EM Verket på Wanås har sitt ursprung i ett tidigare konstverk, A Origem da Obra de Arte [Konstverkets ursprung], 2011. Titeln hänvisar till den tyske filosofen Martin Heideggers text, men du citerar honom inte. Du erbjuder istället 150 krukor formade som bokstäver. I en öppen byggnad gjord för konstverket får besökaren tillgång till jord, frön och planteringsredskap. Den brasilianske curatorn Adriano Pedrosa skriver om verket: ”snarare än en installation per se är detta en inbjudan till verket och inbjudan till arbetet, genom vilket betraktaren kommer att plantera bokstäverna för att ställa ut krukorna i museets trädgård, och därmed komponera (eller inte) ord i det fria.” Akten att plantera i bokstäverna har en vacker inneboende poesi, kan du utveckla dina tankar?

MD Detta verk började som ett slarvigt svar på texten av Heidegger. Jag säger slarvigt eftersom jag aldrig tänkte diskutera den akademiskt, utan istället reagera på de in-tryck som han hade lämnat hos mig. Texten använde be-grepp som ”jord”, ”instrument” och ”världen”. Då tänkte jag på ett koncept som använde dessa begrepp som ma-terial för konstruktionen av ett verk, som förverkligas först när människans vilja och omsorg kombineras med naturens processer. Verket tycks leka med sin titel, det verkar vilja övertyga om att det här ursprunget aldrig har funnits, eller att det är en kontinuerlig konstruktions-process, en växtbänk för konstverk, en trädgård av idéer.

Krukorna i form av alla alfabetets bokstäver gör det möjligt att kunna säga allt där, att en öppen konversation med världen kan ta fart, att idéer sås på ett öppet fält. Att plantera dessa bokstäver och få se dem gro, växa, blomma, dö, förintas för att ge näring åt andra, reagera på det ogrip-bara, på väderleken, årstiderna, på det som är utanför oss.

EM Tillbaka till Guimarães Rosa, vad är det i hans skrivande som intresserar dig?

MD Guimarães Rosa, är en av de författare som leker med språket, uppfinner, vänder ut och in, komponerar, skapar musik och dans. Det är svårt att läsa, men när det fångar en vill man aldrig mer komma ut, han öppnar en annan värld, helt olik vår.

EM Jag vill ställa en av Jeppe Heins frågor till dig. Hur smakar lycka?

MD Salt hud under solen.