Per Kirkeby
Wanås, 1994

Jacob Dahlgren 
Primary Structure,
2011

Wanås

Dan Graham,
Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

Martin Puryear
Meditation in a
Beech Wood
, 1996

Ett leende till dig

Ett samtal mellan Jeppe Hein och Elisabeth Millqvist

Med titlar som Moving Bench (2000), Smoking Bench (2003), Broken Mirror Cubes (2005) och Ice Cube (2005) beskriver konstnären Jeppe Hein ofta exakt vad vi ska förvänta oss. Han följer en tradition från slutet av 1960-talet med uppräknande beskrivningar, nästan som recept. Några av hans utställningstitlar följer sam-ma logik och fastän utställningen på Wanås inte lätt låter sig sammanfattas kunde den enligt samma mall beskrivas som: 1 × kampanj, 1 × plats, 10 × konstverk utomhus, 4 × workshopstationer inomhus, 1 × ljud-installation. Jeppe Heins utställning är ett samarbete mellan Wanås Konst och Bonniers Konsthall i Stockholm och till de parallella utställningarna har konstnären använt en annan sorts titel: Ett leende till dig. Utställningarna är del i ett större projekt med fokus på lycka. Jeppe Hein börjar med att ställa frågan: "Vad är lycka för dig?", som en mediakampanj, i annonser, på vykort, affischer och på Facebook – till och med på ballonger. Kampanjen och inskickade svar införlivas i utställningarna tillsammans med både äldre och helt nya verk och blir dessutom del av en ny publikation. TIll hösten leder projektet till ett seminarium om lycka på Wanås. När det handlar om Jeppe Hein kanske Ett leende till dig låter som en expressiv titel, men det är precis detta, och inget mindre, som konstnären vill åstadkomma. Han vill ”erbjuda ett ögonblick av att vara just här, just nu”, och locka fram ett leende.

Jeppe Hein, Work Shop /Right Here /Right Now, 2013
Jeppe Hein, "Vad är lycka för dig", 2013
Jeppe Hein, Singing Bowl Watercolours (workshop station), 2013
Jeppe Hein, Modified Social Benche #35, 2012
Jeppe Hein, Work Shop /Right Here /Right Now, 2013
Jeppe Hein at Wanås, Cage and Mirror, 2011
Jeppe Hein, Meditationsroom, 2013
Jeppe Hein, Modified Social Bench #34, 2012
Jeppe Hein, Work Shop /Right Here /Right Now, 2013
Jeppe Hein, Modified Social Bench #11, 2012
Jeppe Hein, Singing Bowl Watercolours (workshop station), 2013
Jeppe Hein, Cage and Mirror, 2011
ELISABETH MILLQVIST Jag vill börja med att tala om en annan konstnär. Vid dammen på Wanås finns konstverket Two Different Anamorphic Surfaces av Dan Graham från 2000 Det är en paviljong av dubbelsidigt spegelglas. Du och Dan Graham har ställt ut tillsammans och ni har sedan flera år ett pågående samtal. Dan Graham nämner lekfullhet som det som förenar era konstnärskap. Hur skulle du beskriva ditt intresse för lek?
 
JEPPE HEIN Jag tycker att det är väldigt viktigt att inte begränsa sig när man utvecklar en ny idé. Inga hämningar ska hindra din kreativitet. Jag försöker alltid att vara öppen för nya sätt, metoder och impulser från alla håll. Det innebär också att jag tillåter mig att leka. I ett senare stadium kan konceptet reduceras så att det inte är för roligt och lekfullt.

EM Tänker du aktivt på barn som del av din publik?

JH Självklart, det finns ett barn i oss alla…

EM I en välkänd film från 1927, Le Grand Cirque, leker en ålderstigen Alexander Calder med en cirkus som han har tillverkat. Han framför en trollbindande föreställning med cirkusrekvisita och aktörer som lindansaren och jonglören gjorda av bortkastat material. Ett av Calders motiv är lejonet och vilda djur återkommer i teckningar som The Wild Beast Cage. Under 2009 och 2010 hade du ateljéstipendium på Atelier Calder i Frankrike. Du tog fasta på cirkusen och gjorde det storskaliga konstverket la Cage, buren. Medan Calders cirkus rymdes i en resväska som han tog med sig när han uppträdde för Paris avantgarde, förstorade du inte bara buren, utan hela cirkusen. Du gjorde den kollektiv igen och bjöd in konstnärer för att bli del av Cirkus Hein. Kan du berätta om burens funktion i cirkusen?


JH Cirkusburen relaterar till den traditionella cirkusens tigerburar. Till skillnad från dem är besökare välkomna in i buren för att se närmare på konstverken istället för ett lejon eller en tiger. Att gå genom ingången till buren känns som att kliva in på en cirkusarena. I buren finner sig besökaren iakttagen och iakttar. Likt lejontämjaren kretsar människor runt buren för att se konstverken på piedestal. Ett nytt perspektiv som verkligen upplevs som att vara del av cirkusen uppstår.

EM Den smäckra buren av böjda järnrör blir – istället för en konstruktion som åtskiljer – en scen för aktivt deltagande. På Wanås har du placerat buren på dammen och talar om den som en möjlig plats för intro-spektion. Beskriv vilken situation du vill åstadkomma?

JH Dammen är Parkens centrum och är en huvudattrak-tion för besökarna, utöver konstverken givetvis. Vanligtvis är dammen inte åtkomlig utan den kan enbart upplevas från dammkanten. Min idé är att ge besökarna möjlighet att kliva ut på vattnet och ta sig vidare ut på en gångbrygga till en plattform i mitten av dammen där buren finns. Kombinationen av burens öppenhet och slutenhet skapar ett rum för kontemplation. Inne och ute fogas samman och människor kommer att kunna uppleva samspelet mellan sig själva, konsten och naturen.

EM Sedan omringar du dammen med bänkar. Du har utgått från bänken i ditt konstnärskap sedan år 2000. Det är enkla konstruktioner som du förändrar. Sittbrädan kan fortsätta ner i marken och ryggstödet formas till en loop. Konstnären Douglas Gordon har sagt att ”konst är en ursäkt för att ha en dialog”. Beskriver det effekten som du vill åstadkomma med dina bänkar?

JH Ja, på ett sätt, men jag skulle säga att konst ska förespråka en dialog. Som offentlig arkitekturs vardagliga möbler kan bänkar både erbjuda gemensam plats och enskild vila. Å andra sidan ger bänkar utmärkt möjlighet till kommunikation och social interaktion och dessutom ett ögonblicks andrum. Därigenom påverkar bänkar människors beteende i offentligheten och ger dem möjlighet att uppmuntra till, eller avskräcka från, att andra tar plats bredvid dem. Att utveckla kommunikativa bänkar och placera dem på offentliga platser anser jag är en respektfull metod och närmande av en plats i form av en aktiv politisk intervention. Det är viktigt för mig att göra den sociala aspekten av bänkar synlig och samtidigt understryka motsatsförhållandet mellan en vanlig möbel och ett konstverk. Genom att blanda den konventionella uppfattningen om en bänk som framför allt funktionell, med ett konstnärligt synsätt strävar jag efter att skapa en dialog mellan konstverk och betraktare. Människor bjuds in att vara aktiva deltagare, inte bara genom att använda bänkarna som sittplats, utan genom en utökad möjlighet till social praktik.

EM Med titeln ILOVIT skapade du en variation på cirkustemat med ett tivoli och bjöd in konstnärer att vara med under Copenhagen Art Festival, 2012. Återigen åstadkom du en plats att mötas och utbyta erfarenheter på. Här på Wanås har du fortsatt att utveckla den möjligheten och förvandlat Konsthallen till en stor workshop. Det första besökaren möter där är texten "WORK SHOP/RIGHT HERE/RIGHT NOW" (se omslag). Den här gången står lycka i fokus. Kan du berätta om lycka som ett nytt koncept i ditt konstnärskap?

JH Även om lycka verkar vara ett gemensamt mål i tillvaron kommer du att få en mängd svar och olika definitioner om du frågar människor "Vad är lycka?", eftersom lycka är en individuell känsla. Den universella och samtidigt djupt personliga betydelsen av lycka tillsammans med möjligheten att skapa situationer som ger upphov till lyckokänslor på något sätt, väckte mitt intresse att ta fasta på ämnet på olika nivåer. Planerat som fortsatta efterforskningar är min intention att närma mig temat från en konstnärlig infallsvinkel och dela med mig av olika uppfattningar, väl införstådd med att det aldrig kommer att finnas en enda väg som leder till lycka, men möjligtvis ett rutnät av gator.

EM Din utgångspunkt för fokus på lycka är personlig, du beskriver hur du efter ett drygt decenniums arbete i ett alldeles för högt tempo blev utbränd och drog dig helt tillbaka under ett år. Sedan dess har du arbetat med att bygga upp dig själv. I dina tankar bakom utställningarna Ett leende till dig på Wanås Konst och Bonniers Konsthall, skriver du att du ska ta fasta på lycka och jag citerar, ”illustrera min personliga resa mot lycka å ena sidan och å andra sidan uppmuntra människor att reflektera över sin egen individuella uppfattning”. Konsthallen står i centrum för arbetet med lycka. En workshopstation består av tibetanska böneskålar och upphängda stänkmålningar som du har gjort genom att fylla skålarna med färg. Kan du berätta vad som fascinerade dig med böneskålarna?

JH På engelska framgår böneskålarnas koppling till ljud, singing bowls, de är vackra föremål som skapar behagliga ljud, men för mig är det mest fascinerande att de kan stimulera något. Om du lyssnar till ljudet av en enda böneskål eller till en konsert med flera får du en holistisk upplevelse som påverkar hela din kropp. Dessutom intresserar den gamla traditionen mig och får mig att vilja försöka överföra den till något nytt.

EM Sedan några år tillbaka målar du med akvarellfärg. Det finns en workshopstation i Konsthallen där man själv kan måla och där dina akvareller är utställda. Hur har ditt arbete med bilderna sett ut?

JH När jag var sjuk var det en daglig ritual att måla, särskilt när jag knappt kunde tala med någon och jag behövde låta tankarna vandra. Nuförtiden gör jag dem sällan, bara när jag reser, då målar jag varje dag.

EM De utställda stänkmålningarna och akvarellerna fungerar som förslag för besökaren att arbeta vidare utifrån. Det finns också en station med pinnar som besökare kan forma till ord. De blir små varianter av texterna "Happiness" och "Vad är lycka för dig?" formade av trädstammar. Det enkla materialet, pinnar från marken, påminner mig om att lycka är ett uråldrigt ämne, men ändå finns ny forskning. Neuroforskare har tagit beräkningar till en ny nivå genom att kunna mäta intensiteten i olika känslotillstånd. Buddhistmunken och ljudterapeuten Winnie Rode beskriver ljudet han har sammanställt till installationen i Konsthallen som musik som stödjer vibrationer. Är bakgrunden till installationen intresset för att stimulera lycka?

JH Ljudinstallationen kan stimulera människors minnen av lyckliga ögonblick, men till slut kan du bara finna sann lycka inom dig själv.

EM I utställningen hänger flera dubbelsidiga, runda speglar från taket. När man går in i Konsthallen finns en på vardera sidan. Den runda spegeln är inspirerad av Alexander Calders kinetiska skulpturer, men du har också använt speglar i olika geometriska former och vinklar. Spegeln är karakteristisk för din konst. I spegeln ser vi oss själva, det som finns framför oss såväl som bakom oss, och när man flyttar på sig kan någon annan ta samma plats. Är speglarna i utställningen ett evigt föränderligt självporträtt?

JH Ja, det är mitt och andras självporträtt. Genom att betrakta sig själv i spegeln börjar du reflektera, bokstavligen. Det är också en referens till workshoptemat – right here right now – genom att se dig själv i spegeln påminns du om ditt aktuella tillstånd.

EM Med "Vad är lycka för dig?" som utgångspunkt ställer du ytterligare fyra frågor om lycka: hur luktar lycka, hur smakar lycka, hur låter lycka och hur ser lycka ut? Du uppmuntrar att man skickar in sina svar eller lämnar in dem på plats där man också kan läsa andras reflektioner. Du studerar inte enbart lycka utan fortsätter dialogen om lycka genom att ställa frågor och samla svar. Jag är intresserad av ditt val att koppla frågorna om lycka till våra sinnen, kan du utveckla det?

JH Taktila upplevelser verkar spela en vital roll i männi-skors uppfattning om lycka. Definitionen av lycka är ofta kopplad till sinnena, en särskild lukt, ett ljud eller en känsla som associeras med lycka. Eftersom min konst också talar till människors sinnen är jag väldigt intresserad av kopplingen mellan sinnen och lycka.

EM Dina konstverk visar ofta influenser av en minimalistisk tradition. Nu har du införlivat rosa, gul, blå och grön färg på väggarna i Konsthallen. Vad är ditt förhållande till färg?

JH Färg kan skapa ett särskilt humör eller en atmosfär som påverkar människors medvetenhet och perception av ett rum såväl som deras beteende. Jag beslutade mig för att använda färg för att skapa en bra stämning som inspirerar besökare att vara kreativa.

EM Jag har ställt dina frågor om lycka till årets medverkande konstnärer på Wanås. För att avsluta det här samtalet har jag valt en av dem åt dig. Vad luktar lycka? Kan du dela med dig av svaret?

JH Lycka luktar som mina barn och skogen när jag just stigit upp och inte är påverkad av andra upplevelser.

.......................................................................................................................

Jeppe Hein är född 1974 i Köpenhamn, han bor och arbetar i Berlin. Han studerade på Det Kongelige Danske Kunstakademi, Köpenhamn och Städelschule, Frankfurt am Main. Hans separatutställningar inkluderar bland annat 21st Century Museum of Contemporary Art, Kanazawa (2011), Neues Museum, Nürnberg (2010) och ARoS Kunstmuseum (2009).