Per Kirkeby
Wanås, 1994

Jacob Dahlgren 
Primary Structure,
2011

Wanås

Dan Graham,
Two Different Anamorphic Surfaces, 2000

Martin Puryear
Meditation in a
Beech Wood
, 1996

LITE SOM MAGI – Ett samtal med Maria Bajt, Jason Diakité och Elisabeth Millqvist

ELISABETH MILLQVIST Minns ni någon särskild läsupp-levelse från er barndom?

MARIA BAJT Ja, jag var hos mormor på landet, hon läste i en hängmatta som jag och min bror låtsades var en båt. Hon berättade fritt ur en bok av Rudyard Kipling om en indisk pojke, Kim, som var fridykare och dök efter pärlor. Jag kommer ihåg att hon hade en blå stav som hon gungade hängmattan med, som blev en paddel och förde oss längre och längre ut på havet.

EM Du var i boken?

MB Ja.

JASON DIAKITÉ Jag minns på lekis, förskolan, efter lunch läste vi Ronja Rövardotter i ett skitlitet rum, vi var nog 15 barn och satt på golvet. Det var nog det första tillfället då någon läste högt för mig på svenska, mina föräldrar talade engelska hemma. Jag lärde mig läsa först när jag var sju år och då kunde de flesta av mina kompisar redan läsa. Jag minns skyddsomslagets bild, det måste varit innan filmen. Jag såg bara den bilden och ville se mer. Det var samma sak med Sagan om ringen, det fanns bara omslagsbilden – vad jag ville se mer av.

EM Då var det läsning i grupp, nästan som en bio-upplevelse!


Maria Bajt, installation in Art Gallery 2013
Maria Bajt at Wanås, Wanås Konst’s children’s book, Kor kan drömma/Cows can dream, 2013
Maria Bajt, Wanås Konst’s children’s book, Kor kan drömma/Cows can dream, 2013
Jason Diakité at Wanås, Wanås Konst’s children’s book, Kor kan drömma/Cows can dream, 2013
Maria Bajt, installation in Art Gallery 2013
Maria Bajt, Wanås Konst’s children’s book, Kor kan drömma/Cows can dream, 2013
EM Jason, tänker du i bilder när du skriver?

JD Nej, inte alltid, men språket blir mer levande om man kan se det skrivna framför sig.

EM Du har skrivit en samtida besvärjelse, den ultimata förbannelsen över ett ex där du verkligen visualiserar hämnden med texten: ”jag hoppas du, aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pinkod … och må dina hårddiskar för evigt krascha”, i låten Resten av ditt liv.

JD Jag vet de som bygger upp en filmscen i tanken, hur luktar det, vilket ljus är det för att blåsa liv i texten. Jag gör inte det, men för mig var det svåra med texten till boken att jag inte längre är ett barn, hur skulle jag stoppa in mig själv i berättelsen? Jag var rädd hela tiden för att jag var för gammal. Men när Sam blir en ko kan hon göra vad som helst och dessutom är det intressant med mjölkgården.

EM Sam är huvudperson och berättelsen om Sam är en upptäcktsresa om vad konst är. Ett äventyr under en månklar natt och följande dag. Vad intresserar dig i konsten?

JD Jag vet inget om konst utan utgår från vad som stimulerar min fantasi, mina tankar. Det kan hända när man läser en bok, ser ett fotografi och det blir en inkörsport till min egen inre värld fastän det är någon annans arbete. Det är lite som magi. Dans är också magi, då man är i ett känslotillstånd, musik kan ha en magisk effekt – det är fett att magi finns.

EM Maria, för dig är andra konstnärskap inspiration och du använder dig av specifika konstverk i direkta referenser. I bilderna till boken går det att upptäcka konstnären Carl Fredrik Hills brölande hjort, Louise Bourgeois spindlar och Picassos Guernica, nu mot en röd bakgrund. Kan du berätta mer om det arbetssättet?

MB Jag inspireras av allt från det medeltida, som den italienska konstnären Fra Angelico (1395–1455), till textilier, svartvit film från tidigt 1920-tal och graffiti. Det finns flera kvinnliga konstnärer som betytt mycket för mitt konstnärskap. I berättelsen var det roligt att arbeta med hälsningar till andra konstnärers verk eftersom Sam upptäcker konst, lär sig att se. Det är spännande att ta in referenser i sitt eget arbete, motiven pratar med varandra. Allting är uppbyggt på det sättet. Jag slänger ner och blandar och låter det komma från många olika håll.

JD När jag gav ut min senaste skiva, Sagolandet, tänkte jag på Elsa Beskow. Som barn tyckte jag inte att hon var lika spännande som Richard Scarry (familjen Katt och Gris i Sysselstad), men bilderna påverkade skivomslaget. Det är det antropomorfa med karaktärer som är växter och hur allt lever.

MB Allt i naturen har en själ, Elsa Beskow är fantastisk.

EM Jason, hur ser din skrivprocess ut?

JD Jag tycker att inspiration är något man skapar. Det handlar om att sätta sig ner tillräckligt länge, att skriva direkt och våndas. Jag samlar anteckningar under en längre tid, sedan spricker de i sömmarna, anteckningarna blir sedan bara en påminnelse och jag skriver nytt. Oftast avsätter jag tid – nu ska jag skriva något.

MB Jag känner igen mig i det arbetssättet. Jag tecknar och skriver idéer i skissblocket och använder det jag sparat som råmaterial. Jag jobbar intensivt och isolerar mig, jag vill behålla den där intimiteten. Bilderna måste få växa fram. När jag håller på att avsluta en intensiv arbetsprocess är det ofta som roligast, när bilderna kommunicerar med mig. Man blir hög av att vara inne i processen, det handlar om att nå ett sådant tillstånd.

JD När jag bodde själv kunde jag lägga mig utan att läsa, börja somna in och få flummiga idéer, gå upp och skriva.
EM Som en metod?

JD Ja, ofta gick det inte att använda men det var ett öppet och humoristiskt tillstånd mellan sömn och vakenhet.

EM Ett sätt med mindre styrande och refusering?

JD Det är ett sätt att ta bort filtret, det är svårt att få texten att hamna på pappret på dagtid, på morgonen är jag inte så bra, då svarar jag på mejl och betalar räkningar, då är jag för filtrerad.

EM Maria, hur förhåller du dig till berättelser och just den här berättelsen?

MB Det finns flera lager av berättelser i mina arbeten, både fiktiva och personliga. I boken tog jag spjärn mot berättelsen och skapade samtidigt nya lager av betydelser. Jag skapar berättelsefragment, inte från a till ö utan det är scener jag bygger upp, scenarier.

EM Jag känner igen det från hur du beskriver dina bilder i boken. Du säger att du har tänkt på vad Sam kan se om hon vänder sig åt ett annat håll just i bokens olika scener.

MB Ja, jag vill uttrycka något utöver det som Jason skrivit.

EM Det finns ett rum i Konsthallen som du har gestaltat där man kan lyssna på berättelsen, men också kliva in i boken. Hur har du tänkt med rummet?

MB Jag vill skapa en känsla av att man går rakt in i Sams värld och får ta del av det hon upplever och ser. Det är spännande att rent fysiskt kunna gå in i ett verk, i det här fallet går man igenom Sams huvud och kommer in i hennes inre värld. Boken blir en installation och detaljerna scenografi. När jag arbetade med bilderna tänkte jag på dem som en inre teater. Bilderna är uppbyggda som teaterscener, men allt tar plats inuti Sam. Det är inte Sam i världen som skildras utan världen inuti Sam. Det är inuti henne förändringen sker.

EM Jason, du använder många ord i dina låttexter och Maria, i dina bilder finns en mängd detaljer, det flödet har ni gemensamt.

JD Jag försöker alltid att minska, det blir alltid bättre ju mindre det är. Kraften finns i mellanrummet, rytm är pauserna.

MB Jag måste också gå in och skala av, det blir lätt hysteriskt. Jag jobbar mycket med att zooma in och ut på detaljer. De abstrakta bilderna i boken kan vara en detalj från till exempel inuti en svamp som återfinns på en annan sida. I konstnären Hilma af Klints bilder ser man att hon arbetade mycket med det – med mikro, makro och kosmos.

EM Jason, har du något förhållande till färg när du skriver?

JD
Jag förknippar inte färg och text, men däremot färg och ackord, det heter till och med färgningar när man smyckar ut ackordföljder – musik är färg.

EM Maria, du har arbetat mycket med färg, men du gör även svartvita bilder?

MB Mitt förhållande till färg är väldigt viktigt även när jag arbetar svartvitt. Jag var på resa i Mexiko nyligen, där var jag omgiven av färg. Det kan vara kombinationen av en husfasad, bilen som är parkerad framför och en kastad påse – hela gatan blir en installation. Jag kan sakna färger här.

JD Vi lever i en dåligt ljussatt del av världen, i Los Angeles eller Barcelona är det helt annan ljuskvalité, ljuset är livgivande, i januari är det ingen sol och inte blå himmel.

MB Å andra sidan är svart också en färg, och vitt, men jag älskar starka färger. Här ute är det mest brunt och beige.

JD Och grått!

MB Ja, gråskala intresserar mig inte, men i skogen är det fina färger.

EM Hur upplever ni Parken?

MB Det är magiskt att gå runt ensam i Parken på hösten. Jag gick ut på natten med pannlampa eftersom det finns många nattscener i texten som vore spännande att se. Jag hade blivit tillsagd att sjunga och stampa eftersom det finns vildsvin som då håller sig undan. Jag kom till konstverket Dining Room, det är så mycket Alice i underlandet, det var kaxigt, men så gick jag längre in och hörde massa knakande ljud och då sprang jag skrämd tillbaka. Det jag bar med mig var den speciella stämningen. Jag kände närvaron av djuren som gömde sig i buskarna och träden och konstverken tycktes kommunicera med varandra som om de hade hemligheter tillsammans.

JD Det finns många träd i skogen men sällan i konsthallar. Vissa träd bildar rum, som vid vasskulpturen Meditation in a Beech wood, det blir en andlig miljö. Jag gillar fantasyböcker, de transporterar dig. Det är på samma sätt i Parken, flera konstverk upplever jag som religiösa – tefatet [Grå mussla] och pyramiden medan den röda muren skär sig helt. Konstverken och det naturliga blandas, vissa är tydliga människohandlingar medan man inte är säker på andra. Varken när verket är ifrån, eller om någon har gjort det. Det fanns ett träd med särskilda kvistar.

MB Ja, lärkträdet, det känns symboliskt med alla former.

JD  Konstverken fungerar på olika sätt mot naturen som backdrop. Jacob Dahlgrens konstverk får man klättra på, det är inte många konstverk man får göra det med, man leker i skogen men inte på Moderna Museet.

EM
Parallellt med ert projekt är Jeppe Hein en del av Wanås Konst 2013 med sin utställning Ett leende till dig. Konstnären fokuserar på lycka och ställer frågan ”Vad är lycka”? Hur luktar den, hur smakar den, hur låter den och hur ser den ut? Jag ställer en av frågorna till er var. Maria, hur ser lycka ut?

MB Jag tänkte besvara frågan om hur lycka ser ut med en liten anekdot: För en tid sedan när jag var utomlands pratade jag en sen kväll med en nära vän till mig över Skype. Hon berättade något för mig som gjorde mig melankolisk. Efter vårt samtal skickade hon mig ett mejl, där hon skrev att hon trodde att jag nu, trots att jag befann mig på en paradisisk plats antagligen kände mig ledsen. Då beskrev hon att lyckan fanns där ute för mig som en enorm val och sade åt mig att gå ner till havet och börja simma. Jag såg faktiskt en val ett par dagar senare, långt där ute. Jag vill gärna tänka att lyckan ser ut om den där valen, att den alltid simmar runt där under ytan och då och då tittar upp och blir synlig.

EM Jason, hur låter lycka?

JD  Lycka låter som skrattet hos den du älskar.


...................................................................................................................

Maria Bajt är född 1976 i Stockholm, hon bor och arbetar i Stockholm och Berlin. Hon tog examen från Kungliga konsthögskolan i Stockholm 2008. Hon har medverkat i flera grupputställningar i Sverige, bland annat Combined Lines, Norrtälje konsthall som också visades på Ålands Konstmuseum 2009, men även i Tyskland. Under 2012 tilldelades hon IASPIS stipendium för kulturutbyte med Mexiko.


Jason Diakité
är född 1975 i Lund. Han bor i Stockholm och är hiphopartist och textförfattare. Under artistnamnet Timbuktu har han släppt åtta album som soloartist och turnerat omfattande både i Sverige och internationellt. Han har mottagit åtta Grammisar. Senaste albumet heter Sagolandet (2011). Han har också haft flera egna radioprogram och varit programledare för Musikhjälpen.

Wanås Konst barnböcker påbörjades 2011, som en serie barnböcker med bilder av samtida konstnärer och text av tongivande skribenter, ett initiativ där varje bok är ett experiment i ord och bild. Ramverket till barnboken är att den utspelar sig på Wanås och är en upptäckt av konsten och Parken i verkligheten och i fantasin. Varje år bjuds en skribent och en konstnär in, som inte tidigare har arbetat med barnböcker. Utifrån deras samarbete växer berättelsen fram. Den första boken 2011, med text av Astrid Trotzig och bild av Fredrik Söderberg, var en klassisk saga med tårar av pärlor och en vattenhäxa i dammen, den andra var en poetisk bilderbok för alla åldrar med målningar av konstnären Anna Camner. I årets bok berättar musikern Jason Diakité och konstnären Maria Bajt om Sam på Wanås, kon som kan drömma.