Konstutställningar på Wanås 1987–2007

Fyra avgörande förändringar har skett på Wanås sedan 1987. Från början var konstverksamheten en persons improviserade idé och vision. Konsten krävde större ytor för de storskaliga platsspecifika projekt som gjordes från mitten av 1980-talet och på Wanås finns det gott om utrymme. Kombinationen av konstnärer som sökte nya utställningsplatser och en anläggning med ambitionen att vara del av det moderna samhället, lade grunden för Wanås utställningar. 25 konstnärer bjöds till det första året att ställa ut i Parken. De var alla från Norden förutom den amerikanska konstnären Bernard Kirschenbaum vars verk Cable Arc (1987) fortfarande spänner över dammen.

Insamling av pengar, kontakt med press, lösning av transportproblem, utformning av katalog och placering av verk genomfördes av mig med hjälp av familj och vänner. Alla problem löstes efterhand som de dök upp. En journalist skrev: ”gick man in i köket ombads man röra om i soppan, gick man ut i parken under förberedelserna ombads man att hjälpa till, gick man till kontoret ombads man att skriva en text.” Det var lekfullt men inte särskilt professionellt. År 1989 riktades blicken mot större installationer med hjälp av konstnären Richard Nonas från New York. Han gav sig själv uppdraget att förbättra Wanås, det gällde allt från skyltar, katalog, dokumentation och placering av nya verk. Han medverkade mycket generöst och hjälpte andra konstnärer i utställningen. Richard Nonas föreslog även konstnärer att bjudas till Wanås. Andra konstnärer, som till exempel Jeffery Wisniewski, Peter Soriano och Janine Antoni, har senare bidragit på liknande vis genom att organisera ateljébesök och aktivt diskutera olika konstnärskap. På Wanås ställde sammanlagt 101 konstnärer ut mellan åren 1987 och 1994 och samlingen i Parken växte till tio permanenta verk.

Stiftelsen Wanås Utställningar grundades 1995. Allt eftersom verksamheten växte krävdes en mer strukturerad organisation. En styrelse, med ledamöter från olika områden som arkitektur, ekonomi, juridik och konst valdes. Redan från början var styrelsen till stort stöd. Styrelsen kom med många värdefulla råd och en kreativ dialog ägde rum under mötena samt tog jag många informella kontakter. konstnärer som varit styrelsemedlemmar: Dan Wolgers, Ernst Billgren, Carl Magnus och Ann Edholm. Stig Ramels (1927–2006) energi och passion var betydande och med hans hjälp ökade summan insamlade medel till stiftelsen avsevärt. Advokaten Otto Rydbecks (1945–2004) värdefulla juridiska kunskaper skapade stadga och ökad professionalism inom verksamheten. Utställningsverksamheten har sakta mognat och först från och med 1998 kunde Wanås betraktas som en institution. Steget till en stiftelse var avgörande i denna process och skänkte seriositet utanför konstvärlden. Ett viktigt beslut var att bjuda in färre konstnärer, från över 20 de första åren till åtta eller tio i grupputställningar med en blandning av unga och mer etablerade konstnärer. Vartannat år var programmet internationellt och vartannat genomfördes studentprojekt. Denna rytm passade Wanås resurser.

Stiftelsens första utställning genomfördes 1996 då åtta amerikanska konstnärer bjöds in. Uttryckssätten var varierade och bestod bland annat av film- och ljudverk. Konstnärsgruppen spände från den unga Jason Rhoades (1970–2006) till den etablerade Martin Puryear (f. 1941). Konstnärer gjorde platsspecifika installationer på Wanås. Det var busigt och experimentellt. Fortfarande finns permanenta verk från 1996 i Parken av dessa två konstnärer, liksom av Thom Merrick. År 1997 organiserade Åsa Nacking en utställning med studenter från Konsthögskolan i Malmö, i Magasinet, som dåvarande kulturminister Marita Ulvskog invigde. Följande års utställning var åter igen internationell. Janet Cardiff genomförde det permanenta ljudverket Wanås Walk och de olika uttryckssätten varierade mycket både inomhus och utomhus. Roxy Paine gjorde sitt första av tre stora projekt för Wanås, Bad Lawn 1998 medan Impostor byggdes 1999. På initiativ av Konsthögskolan i Malmö bjöds 25 konststuderande in från fem av Sveriges konsthögskolor för att göra installationer i Parken och nordisk samtidskonst ur Malmö Konstmuseums samlingar visades i Magasinet 1999. År 2000 ägde en millennieutställning rum, som kretsade kring döden och kroppen, med konstnärerna Marina Abramovic´, Janine Antoni, Miroslaw Balka, Monika Larsen Dennis, Olafur Eliasson, Paul Ramirez Jonas, Ann-Sofi Sidén, Susan Weil och Robert Wilson som alla genomförde större verk, varav fyra blev permanenta. Dessutom resulterade samarbetet, för att hylla byggandet av Öresundsbron mellan Danmark och Skåne (via Fonden Kulturbro) i installationen Two Different Anamorphic Surfaces av Dan Graham. Detta genomskinliga konstverk, som en såpbubbla, invigdes av dåvarande amerikanska ambassadören i Sverige, Lyndon L Olson Jr. År 2001 behövde alla en paus från de stora utställningarna som är -resurskrävande. Boken Konsten på Wanås, utgiven av Byggförlaget, publicerades 2001 och installationer från tidigare år visades i Magasinet. Så slutade denna andra distinkta period i verksamheten kring konsten på Wanås och stiftelsens första fas.

Tredje perioden – ett fåtal konstnärer med stora projekt. Stiftelsens mål utvecklades till att låta konstnärer genomföra sina drömprojekt, att göra det omöjliga möjligt och att arbeta med långsiktiga projekt. Devisen “Konstnären har alltid rätt” är grundläggande i relationen med konstnären. Tre konstnärer bjöds in 2002: Ann Hamilton, Charlotte Gyllenhammar och i samarbete med Fonden Kulturbro, Jenny Holzer. Konstnärerna genomförde de permanenta installationerna lignum, Svindel respektive Wanås Wall, samtliga resultatet av flera års samarbete.

Utrymmena inomhus blev lika viktiga som de utomhus. En mer ambitiös katalog med essäer publicerades 2002 när kritik framförts, på universitetsnivå, att analys och kunskap om konstnärerna och verken antingen saknades eller var dåliga. Kritiken var värdefull och inspirerade till att engagera internationellt kända skribenter. År 2003 fokuserade vi på fyra unga svenska konstnärer, 4 SVENSKAR (i en lekfull vinkning till 4 amerikanare på Moderna Museet i Stockholm 1962) och en permanent ljudinstallation utomhus av Marianne Lindberg De Geer. År 2004 genomförde Maya Lin ett stort utomhusprojekt, en 500 m lång teckning i landskapet. Denna storskaliga installation förstärkte samarbetet med Wanås Gods AB då för första gången ett konstverk genomfördes utanför Parken. Här användes verkligen Wanås speciella resurser, plats och tid. En ormliknande linje formades i en hage där korna betar sedan 1700-talet. 11 Minute Line är ett lekfullt verk, på vilken besökarna kan promenera.

Fjärde förändringen inträffade 2005 när ett kostall från 1759 renoverades till en konsthall för att möta besökares och konstnärers efterfrågan. Återigen var det viktigt att skapa ett flexibelt utrymme – en vit neutral kub – i en tid när andra tycktes fly från den typen av estetik. Det ständigt ökande antaletaktiviteter efterfrågade en ordentlig entré för det växande antalet besökare. Därtill behövdes en utställningshall när de samtida konstnärerna använder avancerad teknik. Med en konsthall finns nu den infrastruktur som behövs för att tillgodose konst-utställningarna och andra evenemangs behov på Wanås.

Wanås tog steget och genomförde en samlingsutställning med Samtida Skulptur i Norden 1980–2005. Befintliga skulpturer och installationer av 44 konstnärer visades i det nya Stallet och på skulpturgården. Inom stiftelsen ökade kunskapen kring inlån och restaurering av konstverk. Därtill gavs bokenAnn Hamilton, lignum ut, Atlantis förlag. År 2006 ansvarade för första gången en annan curator än jag själv för en stor utställning på Wanås. Linda Rydberg, som varit anställd på Wanås sedan 2002, valde åtta yngre amerikanska konstnärer som en replik på 1996 års Wanåsutställning. Insight Out var lekfull och gestaltade dagens svåra politiska frågor. 18 plats-specifika projekt genomfördes, något som visade sig bli en stor utmaning. Under jubileumsåret sker såväl tillbakablickar som nya projekt.

Stiftelsen Wanås Utställningar är fortfarande en expanderande institution som vill behålla sitt ursprungliga fokus på platsspecifika projekt. Till detta tillkommer tre ben; utbildningsprogram, seminarier och utgivning av böcker. Syftet med dessa är att öka och sprida kunskap om samtida konst och konstnärer. Stiftelsen har förvärvat ett 40-tal permanenta verk i Parken samt en liten samling mindre verk under 20-års tid. På Wanås påbörjades ett ambitiöst utbildningsprogram 1997 under ledning av Marie Ottosson. Dessutom växer arkiven och biblioteket efter hand och behovet av en korrekt och ambitiös katalogisering av dokumentationen ökar mer och mer. En ambulerande utställning av skisser och modeller samt samarbete med andra institutioner, såsom ett EU-projekt 2002, är nya inriktningar. Detta tar mycket tid från institutionens hjärta och kärna, samtida konst. Vägen från idé till beslut måste förbli kort, informell och snabb för att kunna möta konstnärens önskningar. På Wanås är vi villiga att tänja på gränserna för det möjliga.

Om jag skulle välja ett ord som karakteriserar Stiftelsen Wanås Utställningar är det dess flexibilitet, något som var ett måste i början och som, nu 20 år senare, är något vi strävar efter att bibehålla inom organisationen. Detta är nödvändigt för att kunna fortsättningsvis fokusera på plats-specifika installationer. Uppgiften att driva en konstinstitution handlar om visioner och val. Risker finns att växa till vuxen. Under de 20 år som jag arbetat med att bygga upp en konstinstitution från grunden har jag lärt mig att samhället ännu inte är redo att prioritera konst och kultur. Allas mål som individer på jorden är att använda vår tid och våra talanger på bästa sätt och som konstinstitution bör vi alltid göra samma sak. Stiftelsen Wanås Utställningars motto för de kommande åren är att göra allt bättre, inte större.

Text ursprungligen publicerad i katalogen WANÅS 2007

Marika Wachtmeister

Grundare och styrelseledamot

Stiftelsen Wanås Utställningar