WANÅS 2002: Charlotte Gyllenhammar & Ann Hamilton

Wanås 2002 innebär en tydlig förändring i jämförelse med 14 års utställningsverksamhet. I motsats till tidigare års grupper av konstnärer som busat i hela anläggning, gör nu två konstnärer större projekt. Tanken är att fördjupa och förstärka inriktningen på – the site specific – platsbestämda projekt. Ann Hamilton från USA och Charlotte Gyllenhammar från Sverige har valt att på Wanås genomföra två ytterst krävande projekt. De har båda prövat gränserna för det möjliga i sina installationer som bildar totalupplevelser, den ena ovan jord, den andra under. Genom att bjuda in två konstnärer ökar chansen att kunna genomföra drömmar. Koncentration, fördjupning och val utgör ett nytt förhållningssätt på Wanås. När så sker har det känts viktigt att resurserna går till kvinnliga konstnärer. Ann Hamilton, Charlotte Gyllenhammar samt Jenny Holzer, i ett separat projekt i höst, sätter sin prägel på Wanås 2002. Deras konstnärskap exponeras, inte i sin helhet som i en retrospektiv utställning, vilket är andra institutioners uppgift, utan genom helt nya verk.

En institution växer sig sakta vuxen. Stiftelsen Wanås Utställningar har kanske just passerat tonårsskedet och tagit ett symboliskt kliv ut i det unga vuxenlivet likt en 20 – åring. Erfarenhet finns, men också en så flexibel struktur att förändringar är lätta att genomföra. Det som framgår idag är en tydligare kontakt mellan gård och konst. 1996 var Matthew McCaslin den första konstnären som valde kor som sitt motiv i videoverket Food for Thought. Janine Antoni badade 2000 i kornas kar och resultatet blev det fotografiska verket 2038. Hon arbetade också med kohudar som bearbetades på olika sätt. I år läser Ann Hamilton om begreppet kulning – att ropa på kor – borta i Ohio och applicerar genast sina nya forskningsrön i verkligheten på Wanås. Två så olika företeelser som konst och ekologiskt jordbruk samexisterar på ett fruktbart sätt här. Ett ökat intresse är märkbart för denna förening av det som tidigare ansågs helt oförenligt.

Ann Hamilton gör det som inte någon annan konstnär gjort tidigare på Wanås. Hon bemäktigar sig hela det stora sädesmagasinet byggt 1823. Med samlad kraft har hon omvandlat byggnaden till en totalupplevelse. Ann Hamiltons specialitet är just byggnader – DIA Center for the Arts, USAs paviljong i Venedig eller Aldrich Museum. Ann Hamilton äger en grundläggande förståelse för tillblivelsen av en process. Hon tillåter stor öppenhet. Vertikaliteten är ett återkommande inslag som också är ett viktigt element i hennes nya installation. I Magasinet är det gamla schaktet för hissäckar åter öppet. Även genom andra hål i golven strömmar nu ljud. Den tidigare så tysta byggnaden, med säden vilande på golven, är omvandlad till en öppen behållare. Ett stort skal pulserar av ljud, ljus och rörelse. Här kan man stiga från våning till våning och uppleva olika landskap. Kommunikationen sker via vertikaliteten som bryter ner vårt vaneseende att betrakta rum horisontellt. Ann Hamilton har dragit fram som en virvelvind – allt har skett snabbt och segt samtidigt. År 2001 återvände hon i omgångar till Wanås och sorterade bland sina olika idéer. Hon silade dem rena för att slutligen realisera sin installation. Hela processen är dokumenterad av STARK Filmproduktion AB i Malmö under filmproducent Mikael Svenssons ledning. En dokumentär film sänds i SVT.

Charlotte Gyllenhammar har under sju års tid närt en dröm att kunna realisera ett underjordiskt rum. Hennes planer har flera gånger omkullkastats. Förra året kom projektet åter upp till ytan och väcktes till liv. Under 2002 har det genomförts på Wanås. Vår tid är så transparant – en nyhet sprider sig blixtsnabbt kring klotet, allt är synligt, från makthavares mest intima handlingar till katastrofer långt borta. Men Charlotte Gyllenhammar har tvingat ner oss i underjorden. Likt sagan om Prins Hatt under jorden måste vi underkasta oss hennes beslut. Väl där måste besökaren även vänja sig vid det omvända perspektivet i ett rum som är byggt upp och ned. Charlotte Gyllenhammar var helt ovetande om den nya filmen Panic Room. Tolkningen av både filmen och Charlotte Gyllenhammars rum, i belysning av dagens politiska händelser, blir en annan och en kanske självklarare relevans framträder. Vi läser om firmor som specialiserar sig på att bygga skyddsrum i hemmet. Metaforiskt utgör Charlotte Gyllenhammars underjordiska ateljé en symbol för konstens behov av skydd. Firmorna bygger “safe rooms” som är hemliga för alla utom för en liten inre krets. Hos Charlotte Gyllenhammars rum finns ytterligare ett omvänt perspektiv. Skyddsrummet för hennes tankar och idéer är öppet för allmänheten och inbjuder till besök i underjorden. Detta “safe room” har även lags ut på Internet. Inte bara är rummet upp och nervänt utan det präglas av ett helt annorlunda publikt förhållningssätt. Rummet är ett, i bästa bemärkelsen, typiskt Wanås projekt – en idé som funnit sin rätta plats i tiden har kunnat realiseras. Dess orimlighet har varit tilltalande. Att säga ja är så mycket roligare än att säga nej. Först då kan det oförutsäga hända. Önskan är att locka fram konstnärers svåra projekt – att göra det omöjliga möjligt. I Stallet visar Charlotte Gyllenhammar skisser och en modell av rummet. För att ytterligare öka besökarens förståelse av hennes konstnärskap, visas tre videor som producerats tidigare. Tematiskt har dessa beröringspunkter med hennes nya verk.

Marika Wachtmeister